– Äntligen är det torsdag, sa en elev i dag på morgonen. När jag frågar vad det är som ska hända då svarar eleven. – Då har vi mattegrupper.

Redan när eleverna från den andra trean kom in i klassrummet, fick de tillsammans med våra elever, i uppdrag att dela in de femton närvarande eleverna i mindre grupper. Efter att ha tränat multiplikation intensivt under ett par veckor och börjat titta på division, kom de snabbt fram till att det kunde bli antingen tre grupper med fem i varje eller fem grupper med tre i varje. Vi valde det senare alternativet.

Vi startade som vanligt med ett spel och den här gången var det ett kombinerat multiplikation-divisionspel, sedan kom dagens problemlösningsuppgift som handlade om sannolikhet.

I Lgr11 står det att

Genom undervisningen i ämnet matematik ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att

Sannolikhet
Genom innehållet slumpmässiga händelser i experiment och spel ska eleverna i årskurserna 1–3 få erfarenhet av slumpmässiga händelser i praktiska och konkreta situationer. De kan då resonera om till exempel möjligheten att bara få sexor när man slår en tärning upprepade gånger.

 

Dagens första problemlösningsuppgift inom området sannolikhet

I en påse ligger det 3 gula och 8 blå kulor. Alla kulor är lika stora och väger lika mycket. Ylva tar upp kulorna en och en, utan att titta på dem. Hur många kulor måste Ylva ta upp för att vara säker på att få minst en gul och minst en blå kula?

Det är roligt att eleverna är så entusiastiska till uppgifterna, de kastar sig alltid över dem, så även denna gång. Men idag blev det extra tydligt att de i sin iver glömmer att stanna upp och läsa igenom uppgifterna ordentligt. Flera av grupperna räckte snabbt upp handen och ville ha nästa uppgift. Jag blev fundersam och bad dem visa hur de  löst uppgiften för mig. Vi brukar gå igenom uppgifterna tillsammans i slutet av lektionen men nu fick vi titta på denna direkt. Det visade sig då att i tre av fem grupper trodde de att uppgiften var löst när de adderat de gula och blå kulorna. När jag läste hela uppgiften för dem så de snopna ut, de hade bara skummat igenom texten och gjort vad de trodde den gick ut på.

I två av grupperna hade de däremot läst igenom texten noggrant och funderat på lösningen. De fick, med hjälp av magneter,visa och berätta för de andra hur de gripit sig an problemet.De förklarade att Ylva måste ta minst nio kulor för att vara säker på att få minst en kula av vardera färg.

img_2719

De flesta nickade och höll med. Nu när de blivit visade förstod de vad de missat i uppgiften. Men ett par elever var fortfarande tveksamma till svaret och hur de skulle räkna ut det.Då tog vi en liten påse och stoppade i tre gula gem och åtta blå, motsvarande kulorna i uppgiften.

Sedan fick en av de tveksamma eleverna själv utföra det kamraterna beskrivit i sin lösning. Slumpmässigt plockade eleven ut nio gem, en annan kompis höll koll på antalet och kunde då se hur det gick till och att svaret stämde. I påsen låg två gula gem och ett blått.

När vi har våra mattegrupper är arbetsglädjen stor i klassrummet. Deltagarna i grupperna samarbetar, diskuterar, testar och löser uppgifter. Ljudnivån blir ibland lite hög men koncentrationen är i de flesta grupperna hög. Jag går runt till de olika grupperna, tittar, lyssnar och hjälper till när det behövs. Den intensiva koncentrationen hos majoriteten elever gör att jag får möjlighet att iaktta samspelet och de enskilda eleverna. Ett par av eleverna är inte riktigt lika fokuserade som de andra. De deltar men mest när de andra gruppmedlemmarna kräver det.

För mig som lärare är det då viktigt att fundera på vad det är som gör att de inte är lika involverade i arbetet som de andra. Är det för lätta respektive för svåra uppgifter? Jag tror inte det. De deltar när de blir anmodade att göra det och då har de inga problem med att hänga med. En del elever tycker bäst om att arbeta enskilt för att få tid och ro att tänka igenom uppgifterna och att själv få klura på hur de ska lösas. Är det så för de här eleverna eller var uppgiften inte så intressant att det fångade deras nyfikenhet och intresse? De här frågorna får jag bära med mig till nästa torsdag när vi har mattegrupp igen och då kommer jag att iaktta dem igen. Under tiden funderar jag på om jag kan få någon ledtråd från diskussionen på senaste föräldrarådet då två av Kyrkskolans förstelärare och jag deltog och berättade om hur vi möter de barn som behöver extra utmaningar.

Förstelärarna berättade bland annat om att de lyssnat på  James Nottinghams föreläsning om utmanande undervisning. Vad är en utmaning?

”Practice zone verses learning zone”

Vi ska hjälpa våra elever att gå från det trygga till det utmanande och erbjuda stöttning så det svåra blir utmanande och lärorikt.

Vi erbjuder spännande uppgifter som utmanar. Många utmaningar sker i det dagliga klassrumsarbetet. Barnens olika styrkor tas tillvara och kravnivån för var och en ställs mot elevens egen förmåga. I samarbetet med kamraterna delger de varandra erfarenheter och lär av varandra.Vi tänjer ut gummibandet efter hand utifrån den egen förmågan. Viktigt att eleverna inte tappar motivationen. Alla barn kan göra samma uppgift men hitta olika lösningar på olika nivåer, exempelvis genom olika mattespel såväl analoga som digitala.

Annonser